Tidskriften Hembygden 1913 om svartbröd, berättat år 1909 av Matilda Jansson.
“Då man ställer till bakning av svartbröd, hämtas till först vatten och mjöl in. Mjölet härtill liksom överhuvud hämtas till mycket väsentlig del direkt från Ryssland. I de ryska säckarna kan man ibland få ganska bra mjöl men också mycket sämre. I varje fall kan detta mjöl användas vid svartbrödsbakning. Vattnet värmes riktigt hett och slås sedan degsån, varefter man öser mjöl till, så det blir tjockt som en gröt. Så rör man om degen en god stund. När man slutat röra, öser man åter mjöl på degen och lägger över den en ren handduk och något kläde för att den skall hålla sig varm. Följande morgon, förrän man börjar knåda, är degen söt; därför måste man sätta surdeg i vid knådningen, så att degen blir sötsur. Man knådar den sedan tjock. Då degen är färdigt knådad, strör man litet mjöl på och gör med handen ett kors i mitten av degen, så att man därigenom kan se, när den börjar jäsa. Därpå övertäckes degen med en handduk, och sedan lägger man lock på sån. Under tiden degen jäser gör man eld i ugnen, hämtar in brödbräden och ställer bakbordet i ordning. Då degen jäst, så att korset icke mera synes, är den färdig att baka. Man öser upp degen på bordet, ältar den och bakar ut den som tjocka bröd, som naggas med en träpinne. Medan bröden jäsa, rengöres ugnen med en ungskvast, som är gjord av enris. Nu smörjas bröden med mjölk eller spisöl, förrän de insättas i ugnen. Då ugnen stått en stund, radar man in fjorton bröd, som få stå i ugnen omkring en halv timme. När man tagit ut bröden, smörjas de åter och läggas på brödbrädena att kallna. Då de är kalla, smörjas de för tredje gången, och så läggas bröden fyra på varandra, tillbaka i ugnen, där de får stå och badda till följande morgon, då de äro färdiga.”
Usch för det nimodåga ordet. Det har alla tider hetat SÖTSÖBRÖD på Kökar
I ÅLAND 26 juli 1985 ryter Niskans-Albin (Brunström) till ordentligt angående ordet svartbröd